Försök säga förlåt men jag förlåter dig aldrig...

Är så arg så att jag snart ska spricka!
Finns liksom ingen hejd på hur arg jag verkligen är just nu!
Blä!

skrivpuff: bromsa

Tankarna går runt,

runt runt,

runt runt.

Som hjulen

på bussen

snurar

runt runt.

Det finns liksom ingen

hejd.

Tänk om jag

bara kunde bromsa,

ner tankarna.

kanske kunde jag

få andas då

och 

ångesten skulle

Försvinna!

Bild lånad från weheartit.com 

musik

Har suttit nu i 30 min och lyssnat på min sysslings underbara mixar! Har varit riktigt niice att bara lyssna på och skriva massor. Något lugnande över det hela. Tack A för du gör så grym musik!




Deep Down The Alley - Anna Messa @ Lunch Beat Sthlm

skrivpuff: hejda sig

Bara tanken 

får mig att rygga tillbaka

och hejda mig.

Varför blir jag så rädd,

för det förändliga?

weheartit.com

noll ordning

Ordning, 

Vad är det?

Jag lever i konstant

Oordning

och är ganska nöjd med det!

weheartit.com 

mitt hjärta

Jag saknar dig hjärtat!

<3

skrivpuff: hot

Hot

Hot

Rädsla

Skräck

Undergiven

Ännu mer rädsla.

Vad var jag rädd för?

Dig!

Hoten blev till verklighet!

Allt du sa blev verklighet!

Rädslan var markant,

tills jag träffade honom,

han som var trygg,

stabil,

underbar,

snäll,

och älskade mig för mig.

Rädslan och ilskan 

över dig 

har funnits sen den där första dagen.

Är du rädd nu?

Nej, aldrig mer! 

Jag fick säga vad jag kände

och kommer aldrig förlåta dig!

För nu vet jag vad trygghet är!

Bild lånad från weheartit.com 

Citat

"No I don't want to battle from beginning to end 

I don't want a cycle of recycled revenge 

I don't want to follow death and all of his friends"

-

Coldplay - death and all his friends

skrivpuff: attityd

Klick!

Kameran klickar till

som ett ljud i mörkret.

Fotografen säger

"Se inte så tom ut,

mer känsla! Du måste verkligen

ändra din attityd"

Tomheten

är där hela tiden.

Varför står jag här?

Jag tjänar pengar,

men med något jag inte tycker om.

Jag borde kanske ändra mig.

NEJ!

Jag ska stå bakom kameran

istället!

Förvirrad!

Bild lånad från weheartit.com 

Klubbad säl

Trött som en klubbad säl,

ja klockan är nästan 0115 

nu när jag skriver.

Är trött i kroppen,

trött av smärtan i kroppen.

Varför får det aldrig ett slut?

Smärtan i kroppen var ju nästan

borta, varför fick jag tillbaka den igen?

Varför tar det aldrig slut med konstiga saker?

Jag ramlade,

jag föll,

jag fick skrubbsår,

bulor,

blåmärken,

och ett virus.

Tack till den som

försöker säga mig något,

jag har förstått att du vill säga mig något.

Men vad?

Vill du vara så snäll att berätta det nu,

innan helvetet bryter lös?

Är trött på att inte veta,

att inte veta ett skit.

Jag vill ha svar på saker.

Som varför té koppar alltid är större en kaffe koppar!

Så svara nu, varför är det så?

Alla dessa frågor -.-

Bild lånad från weheartit.com 

skrivpuff: belöna

En hel dag med

smärta i bröstkorgen.

Närakuten först

sen stora universitetssjukhuset.

EKG,

röntgen,

blodprov.

Flera timmars

tråkig, 

enslig

Väntan.

Oro,

Trötthet,

Värk,

tårar

och 

suckar.

Resultat 

Virus i brosket.

Hem igen,

med en kasse 

full med kuckilimuck

medicin.

Belöning,

kanske inte

mer bedövning

för själen.

Bild lånad från weheartit.com 

bad luck

Jag undrar varför jag alltid råkar ut för saker och ting, är det livet som vill säga mig något eller har jag glömt bort att göra något. På vägen hem från vår nyårsfest så var jag glad men längtade hem till min egna lilla säng. Jag och mitt hjärta bestämde oss för att gena genom skogen och av någon anledning ville jag gå först.

Jag gick med min mobil som är en perfekt lampa, jag minns att jag går där på vägen sen minns jag inge mer än att mitt hjärta skakar om mig och är helt hysterisk. Sen är allt ett blunder av små minnesluckor och bilder. Jag minns att jag faller på ändan. Jag minns att jag börjar få ont i bakhuvudet och när vi börjar komma hem får jag bara mer och mer ont i bakhuvudet allt utan att minnas vad som hänt.

Väl hemma gör det så ont att mitt hjärta ringer 112 i panik eftersom han sett vad som hänt och inte jag, han såg mig falla rakt på en sten med huvudet. Jag vaknade inte, han fick inte liv i mig. Vilken panik han måste haft och vilken klippa till man jag har som ändå lyckades få mig hem välbehållen, eller ja välbehållen och välbehållen.

Ambulansen kommer och konstaterade bara en hjärnskakning men de gör ju så förbaskat ont i huvdet men jag fick ändå stanna hemma. Dagen efter kommer chocken, skrapsår och blåmärken överallt, Sträckt muskler, ont i svanskotan, revbenen gör fruktansvärt ont.

Stora frågan är i mitt huvud: Vad hände? Vad gjorde att jag ramlade? För så full var jag faktiskt inte och det säger min sambo också så full har jag inte varit.

Ska inte fundera så mycket på det men äckligt är det att inte veta vad som hände, väldigt äckligt och jag är glad att jag har den man jag har som orkar stå ut med allt jag råkar ut för, men denna gång tog priset tycker jag. Det känns liksom helt onödigt på något sätt.

Varför?

bild från weheartit.com 

skrivpuff: krabat

Två år sedan,

efter en kämpig jul,

på sjukhus.

Det tog två veckor

att bestämma,

sen kom han hem.

Vår lilla krabat.

en liten vovve.

Två år senare,

samma vecka som

han kom hem.

Står vi här utan

en liten krabat.

Det är tomt,

alldeles ödsligt

och jag känner

att ångesten,

tomheten,

livet

har kommit ikapp mig.

Jag saknar vår lilla

krabat.

Vår kärlekshund!