lördag 17 september 2011
söndag 4 september 2011
skrivpuff: det bästa
Det bästa är:
mamma
min sambo
Ivar & Loppan
att va smärtfri
att må bra
att jobba
att bara finnas till
och vara lycklig!
Varför ska det vara så svårt att....
Varför är det så svårt att lära sig att ta hand om sig själv?
Är det något jag borde lärt mig efter alla år med smärta är att lära sig ta hand om sig själv och ta hand om sig själv innan man blir för stressad och kroppen börjar lägga av? Varför lär jag mig aldrig då? Varför är det så svårt?
Senaste månaden har varit hysterisk som jag skrev i ett annat inlägg, men den som inte förstår sig på någon med låg stresstolerans hur ska de då förstå varför kroppen lägger av då? Att stress för mig innebär att antingen magsår, att bli sjuk ofta eller att jag får tillbaka smärtan. Varför lär jag mig då inte att hantera min stress? Varför har jag alltid tempo 3000 istället för tempo 50 som jag egentligen skulle behöva?
Förra helgen när jag bara grät igenom helgen och ingenting fungerade alls, det var då jag kände att stressen tog överhanden, då kom mitt hjärta med den bästa saken. Han kom hem med stillande téer och energigivande téer. För någon som inte förstår, så är det de bästa hand kunde gett mig för att sitta med en kopp té och bara trappa ner och med en god bok i handen gör mig lugn. För vad ska han göra för att få ner mig på tempo 50 igen, det vet inte ens jag. Men att ge mig té var nog bland de bästa han kunde ge mig.
Denna vecka har jag haft två underbara vänner som hjälpt mig landa på fötterna igen när jag bara velat ge upp. Först C som tog ut mig till björnö (och ivar) och lät mig bara gå där fram och tillbaka i sanden, precis det jag behövde. Sen N som tog ut mig i skogen! Det var helt underbart och tack för två fina vänner som hjälper mig tillbaka igen, dit jag borde vara! Deras hjälp gjorde att jag orkar kämpa lite mera!
Idag ser jag faktiskt fram emot nästa vecka för jag vet att på fredagen så är det 3 bra saker, ett möte med FN förbundet, min psykologtid (som jag ser fram emot varje vecka) och att få träffa min fina svägerska som kommer hem till stockholm.
Fast bäst nästa vecka är att jag får träffa mamma nästa vecka, som jag längtat efter Mamma!
Men bara så ni vet, jag tänker inte ge upp!
Jag vägrar ge upp, trots att allt känns väldigt svart och svårt just nu!
För jag är ingen som ger upp!
Är det något jag borde lärt mig efter alla år med smärta är att lära sig ta hand om sig själv och ta hand om sig själv innan man blir för stressad och kroppen börjar lägga av? Varför lär jag mig aldrig då? Varför är det så svårt?
Senaste månaden har varit hysterisk som jag skrev i ett annat inlägg, men den som inte förstår sig på någon med låg stresstolerans hur ska de då förstå varför kroppen lägger av då? Att stress för mig innebär att antingen magsår, att bli sjuk ofta eller att jag får tillbaka smärtan. Varför lär jag mig då inte att hantera min stress? Varför har jag alltid tempo 3000 istället för tempo 50 som jag egentligen skulle behöva?
Förra helgen när jag bara grät igenom helgen och ingenting fungerade alls, det var då jag kände att stressen tog överhanden, då kom mitt hjärta med den bästa saken. Han kom hem med stillande téer och energigivande téer. För någon som inte förstår, så är det de bästa hand kunde gett mig för att sitta med en kopp té och bara trappa ner och med en god bok i handen gör mig lugn. För vad ska han göra för att få ner mig på tempo 50 igen, det vet inte ens jag. Men att ge mig té var nog bland de bästa han kunde ge mig.
Denna vecka har jag haft två underbara vänner som hjälpt mig landa på fötterna igen när jag bara velat ge upp. Först C som tog ut mig till björnö (och ivar) och lät mig bara gå där fram och tillbaka i sanden, precis det jag behövde. Sen N som tog ut mig i skogen! Det var helt underbart och tack för två fina vänner som hjälper mig tillbaka igen, dit jag borde vara! Deras hjälp gjorde att jag orkar kämpa lite mera!
Idag ser jag faktiskt fram emot nästa vecka för jag vet att på fredagen så är det 3 bra saker, ett möte med FN förbundet, min psykologtid (som jag ser fram emot varje vecka) och att få träffa min fina svägerska som kommer hem till stockholm.
Fast bäst nästa vecka är att jag får träffa mamma nästa vecka, som jag längtat efter Mamma!
Men bara så ni vet, jag tänker inte ge upp!
Jag vägrar ge upp, trots att allt känns väldigt svart och svårt just nu!
För jag är ingen som ger upp!
 |
| Från weheartit.com |
fredag 2 september 2011
skrivpuff: behaga
Det finns något som
behagar alla.
Det finns något
för mig,
dig
och alla de andra!
Just nu finns
musiken,
i hörlurarna,
i öronen,
i rytmen i min kropp.
Kan inte sitta still,
vill röra mig hela tiden,
till rytmen,
till känslan,
till allt.
Jag får en känsla
kroppen,
varm och härlig.
Kroppen blir full av
välbehag!
--------------------------------------------------------
Av vad för musik undrar ni kanske!
Jo av detta (Kanske gillar ni det, kanske inte, men det är detta som ger mig så mkt välbehag att jag inte kan sluta dansa och ska någon få mig glad, sätt på sån här musik):
behagar alla.
Det finns något
för mig,
dig
och alla de andra!
Just nu finns
musiken,
i hörlurarna,
i öronen,
i rytmen i min kropp.
Kan inte sitta still,
vill röra mig hela tiden,
till rytmen,
till känslan,
till allt.
Jag får en känsla
kroppen,
varm och härlig.
Kroppen blir full av
välbehag!
--------------------------------------------------------
Av vad för musik undrar ni kanske!
Jo av detta (Kanske gillar ni det, kanske inte, men det är detta som ger mig så mkt välbehag att jag inte kan sluta dansa och ska någon få mig glad, sätt på sån här musik):
skrivpuff: att slingra sig
Jag känner en person
som är hal som en ål.
Jag avskyr det,
det känns inte rätt
att va med den personen.
Att ställa personen,
mot väggen,
att bråka
att ge kritik,
att bara vara nära,
ger mig kalla kårar.
Personen,
är bäst på att just
slingra sig ur
situationer.
Personen
är bäst på att
manipulera sig
ur situationerna.
Jag bara hatar det!
Speciellt när det,
är den personen,
som ska finnas
där och stötta,
livet ut!
Fick jag en önskan,
skulle jag önska
att du slutade slingra dig
som en äcklig ål!
Forest...
När livet känns som en enda stor kamp och det känns som man kämpar bara för att få ett andetag, det är då jag bara vill lägga mig och ge upp, men jag gör det inte, jag liksom på något sätt fortsätter gå på något underligt sätt. Hela min vecka har varit så, känns som den ena saken efter andra har slagit mig i ryggen den senaste månaden och jag vill bara ge upp.
Jag tänker inte ge upp! Jag tänker aldrig ge mig!
Ibland är det bra att ha nära vänner, som finns där och skjuter på när allt tar emot. Som idag ringde min vän N och väckte mig, precis det jag behövde. I och för sig skulle vi plocka svamp idag men ändå. Jag behövde den dagen i skogen också, det var stillande för själen och jag mådde så bra där! De var helt underbart att bara gå där, titta ner i marken, prata med någon som man verkligen tycker om, om livets nyckfulla ting.
Jag behövde verkligen den här dagen med en av mina närmsta vänner! För nu känns det som jag orkar lite mer, tänk då vad en sån liten sak kan göra med själen! Mitt i allt kaos som varit under så många veckor så lugnar en sån dag ner hela själen. Må fler få testa det, för det är helt underbart!
Hur gick det med svampen då? Jo vi hittade en del, men nu är det så att jag bara äter champinjoner och inga andra svampar utan plockade bara för att det är rogivande och skönt att komma ut i skogen en stund och bara få vara ett med naturen en stund.
Jag tänker inte ge upp! Jag tänker aldrig ge mig!
Ibland är det bra att ha nära vänner, som finns där och skjuter på när allt tar emot. Som idag ringde min vän N och väckte mig, precis det jag behövde. I och för sig skulle vi plocka svamp idag men ändå. Jag behövde den dagen i skogen också, det var stillande för själen och jag mådde så bra där! De var helt underbart att bara gå där, titta ner i marken, prata med någon som man verkligen tycker om, om livets nyckfulla ting.
Jag behövde verkligen den här dagen med en av mina närmsta vänner! För nu känns det som jag orkar lite mer, tänk då vad en sån liten sak kan göra med själen! Mitt i allt kaos som varit under så många veckor så lugnar en sån dag ner hela själen. Må fler få testa det, för det är helt underbart!
Hur gick det med svampen då? Jo vi hittade en del, men nu är det så att jag bara äter champinjoner och inga andra svampar utan plockade bara för att det är rogivande och skönt att komma ut i skogen en stund och bara få vara ett med naturen en stund.
 |
| Bild från weheartit.com |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)