Inte bara efter I utan även efter Loppa.
Hon har snart bott här en månad och de fäster sig så enormt på själen, visst var det skönt att hon flyttade hit mitt uppe i sorgen men kanske kan sorgen inte bearbetas helt och hållet.
Visst gjorde vi ett val när I inte mer kunde bo hos oss, det är liksom inte som han är död men samtidigt är det en stor sorg. Jag saknar honom dagligen, jag drömmer om honom på nätterna och ibland tom ser jag något som han lekte med hemma (de sakerna hittar alltid loppan och börjar leka med dem), det är jobbigt.
Vad mer ska jag säga?
Sen alla frågor kring I, de som inte vet att han inte bor här längre kommer med frågor. Förståligt, jag skulle också undra, men det är jobbigt att prata om. Har liksom ingen lust att berätta hela historien om och om och om igen. Jag försöker vara snäll och svara men varje gång man drar upp det kommer sorgen upp på topp nivå igen.
Nu inatt är det jobbigt, jag saknar honom enormt! Något fruktansvärt!
Tiden läker väl alla sår hoppas jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar