Jag gick med min mobil som är en perfekt lampa, jag minns att jag går där på vägen sen minns jag inge mer än att mitt hjärta skakar om mig och är helt hysterisk. Sen är allt ett blunder av små minnesluckor och bilder. Jag minns att jag faller på ändan. Jag minns att jag börjar få ont i bakhuvudet och när vi börjar komma hem får jag bara mer och mer ont i bakhuvudet allt utan att minnas vad som hänt.
Väl hemma gör det så ont att mitt hjärta ringer 112 i panik eftersom han sett vad som hänt och inte jag, han såg mig falla rakt på en sten med huvudet. Jag vaknade inte, han fick inte liv i mig. Vilken panik han måste haft och vilken klippa till man jag har som ändå lyckades få mig hem välbehållen, eller ja välbehållen och välbehållen.
Ambulansen kommer och konstaterade bara en hjärnskakning men de gör ju så förbaskat ont i huvdet men jag fick ändå stanna hemma. Dagen efter kommer chocken, skrapsår och blåmärken överallt, Sträckt muskler, ont i svanskotan, revbenen gör fruktansvärt ont.
Stora frågan är i mitt huvud: Vad hände? Vad gjorde att jag ramlade? För så full var jag faktiskt inte och det säger min sambo också så full har jag inte varit.
Ska inte fundera så mycket på det men äckligt är det att inte veta vad som hände, väldigt äckligt och jag är glad att jag har den man jag har som orkar stå ut med allt jag råkar ut för, men denna gång tog priset tycker jag. Det känns liksom helt onödigt på något sätt.
Varför?
bild från weheartit.com |
usch
SvaraRadera