Per automatik,
står jag där igen.
Ser över havet och
tänker mig bort.
Per automatik tror
jag att allt ska ordna sig
igen.
Per automatik går
jag tillbaka längs vägen
igen.
Sakta faller skymmningen
bakom mig,
som en gloria över huvudet
ser det ut som.
Jag går den vägen varje dag,
längs havet,
längs stranden,
längs vägen,
längs skymningen.
Hur det blev så?
Det vet jag inte,
på något sätt går jag där
på automatik varje gång,
som något som drar mig dit,
utan att jag tänker,
det bara går av sig själv!
Bild lånad från weheartit.com |
Fin text med stark närvarokänsla. Effektfullt uppbyggd. Gillar som man säger på facebook.
SvaraRaderaGillar upprepningen av frasen "Per automatik." :)
SvaraRaderaFint. Minnesbundna platser kan vara svårt släppa taget ifrån.
SvaraRaderasv: åh tack tack!:)
SvaraRaderatack tack!
SvaraRadera