Är det något jag borde lärt mig efter alla år med smärta är att lära sig ta hand om sig själv och ta hand om sig själv innan man blir för stressad och kroppen börjar lägga av? Varför lär jag mig aldrig då? Varför är det så svårt?
Senaste månaden har varit hysterisk som jag skrev i ett annat inlägg, men den som inte förstår sig på någon med låg stresstolerans hur ska de då förstå varför kroppen lägger av då? Att stress för mig innebär att antingen magsår, att bli sjuk ofta eller att jag får tillbaka smärtan. Varför lär jag mig då inte att hantera min stress? Varför har jag alltid tempo 3000 istället för tempo 50 som jag egentligen skulle behöva?
Förra helgen när jag bara grät igenom helgen och ingenting fungerade alls, det var då jag kände att stressen tog överhanden, då kom mitt hjärta med den bästa saken. Han kom hem med stillande téer och energigivande téer. För någon som inte förstår, så är det de bästa hand kunde gett mig för att sitta med en kopp té och bara trappa ner och med en god bok i handen gör mig lugn. För vad ska han göra för att få ner mig på tempo 50 igen, det vet inte ens jag. Men att ge mig té var nog bland de bästa han kunde ge mig.
Denna vecka har jag haft två underbara vänner som hjälpt mig landa på fötterna igen när jag bara velat ge upp. Först C som tog ut mig till björnö (och ivar) och lät mig bara gå där fram och tillbaka i sanden, precis det jag behövde. Sen N som tog ut mig i skogen! Det var helt underbart och tack för två fina vänner som hjälper mig tillbaka igen, dit jag borde vara! Deras hjälp gjorde att jag orkar kämpa lite mera!
Idag ser jag faktiskt fram emot nästa vecka för jag vet att på fredagen så är det 3 bra saker, ett möte med FN förbundet, min psykologtid (som jag ser fram emot varje vecka) och att få träffa min fina svägerska som kommer hem till stockholm.
Fast bäst nästa vecka är att jag får träffa mamma nästa vecka, som jag längtat efter Mamma!
Men bara så ni vet, jag tänker inte ge upp!
Jag vägrar ge upp, trots att allt känns väldigt svart och svårt just nu!
För jag är ingen som ger upp!
 |
| Från weheartit.com |
Jag vet precis hur du menar. Jag har så lätt att lyssna på andra, ge råd o finnas där för andra. Men jag själv då? Jag glömmer lätt mig själv så är det. Men varför... frågar jag mig också precis som du, varför lär man sig inte? Det är stress, tankarna far, man vill vara med, man vill nå till alla, man vill vara bra.... osv.... det är turbo. O där hamnar jag såååå lätt. Förstår dig.
SvaraRaderaVi får försöka peppa varandra. Mitt svar på allt är att försöka hitta mer struktur i det jag jobbar med osv. Måste hitta bra struktur på de hela. Kramar om dig vännen o jag älskar bilden du har här. Vart kommer den ifrån?